foodswings.blogg.se

Allt började kvällen den 8 maj, i vecka 37+0. Jag satt i soffan och inväntade sambon som var lite sen hem från jobbet då en kvinna precis svimmat bredvid honom på tunnelbanan. Klockan var ungefär 18.30 när jag plötsligt kände hur det rann till mellan benen. Hoppade kvickt upp varpå det bildades en liten pöl under mig - vattnet hade gått! Det var inga stora mängder, så jag var inte ens säker på att det var fostervatten. Kunde det bara vara en vattnig flytning? Skrev iallafall till sambon som satt och väntade på take away-middag till oss, han frågade om han skulle komma hem utan maten men nej det kändes onödigt. Jag var ju sjukt hungrig!

Vid det här laget hade jag packat ner en enda grej i BB-väskan, nämligen amningsinlägg. Men nu kändes det helt plötsligt ganska angeläget att få packningen avklarad, och medan jag väntade på att sambon skulle komma hem fick jag ner det mesta. Ringde även förlossningen som tyckte att vi skulle komma in på kontroll, men att vi inte behövde åka in omedelbart. Så vi åt och packade väskan om vartannat, och jag började känna svaga värkar med ganska långa pauser emellan. Hörde av mig till mamma för att se om vi kunde få skjuts till förlossningen, och vi bestämde att vi skulle åka in vid klockan 21.

Väl där kördes en CTG-kurva och allt var bra med bebisen. Eftersom vattnet gått ville de inte undersöka mig, utan jag fick åka hem med en lapp med information om att jag skulle sättas igång efter 48 timmar om det inte drog igång av sig självt. Jag förstod väl på en gång att jag inte skulle behöva bli igångsatt då jag redan hade börjat få värkar, men i det här läget var det bara att åka hem och avvakta.

Natten kom och jag bestämde mig för att försöka sova. Låg i sängen två värkar innan jag insåg att det aldrig skulle gå att sova med smärtan som blev alltmer intensiv, så jag gick upp och tittade på tv istället. Gungade lite på pilatesbollen och försökte ta tupplurar emellan värkarna som kom med ungefär 7 minuters mellanrum, det gick väl inte sådär jättebra.. Runt 3-tiden kom sambon upp och höll mig sällskap, och runt 7-tiden på morgonen ringde jag in till förlossningen och kved om att jag ville åka in för kontroll. Detta efter en monstervärk som jag fick skrika mig igenom.

Eftersom vi lånat hem föräldrarnas bil var det bara att åka in, dock mitt under rusningstrafik.. Kan inte påstå att det var superkul att ta värkarna i en bilkö, men hade förstås inte så mycket att välja på. Vid undersökningen visade det sig att jag var 3-4 cm öppen med ganska mycket kvar av livmodertappen, och de ville inte skriva in oss innan vi tagit en liten promenad för att få igång det ytterligare lite mer. Innan vi gick iväg gjorde barnmorskan en hinnsvepning på mig för att snabba på processen, och HELVETE vad ont det gjorde! Visste verkligen inte att det skulle göra så ont..

När vi skulle ut på vår promenad upptäckte vi att det snöade (!), och kylan gjorde bara att jag spände mig och värkarna blev mer smärtsamma. Vi gick bort till sjukhusets huvudbyggnad och vankade runt lite där inne istället. Klarade inte av att göra detta särskilt länge då värkarna var ordentligt smärtsamma vid det här laget, så knappt en timme senare återvände vi till förlossningen och blev inskrivna.

Att få ett förlossningsrum kändes som en dröm! Fick en svag dos av lustgas redan från början, och sängen gick att justera så jag satt så bekvämt som möjligt. Barnmorskan, hennes student och undersköterskan var väldigt gulliga allihop vill jag minnas. Fick veta att jag varit 5 cm öppen då jag skrevs in, men att en hel del av tappen fortfarande återstod. Efter ett par timmar var det personalbyte, och den nya barnmorskan visade sig vara helt underbar! Följande timmar hjälpte hon mig slappna av under värkarna och peppade mig jättemycket.

Efter personalbytet undersöktes jag igen, och var fortfarande bara 5 cm öppen. Vilken besvikelse! Tappen var kortare än innan men tyckte inte det gav så mycket tröst.. Här kopplades värkförstärkande dropp på för att snabba på förloppet, och det kändes kan jag ju säga. Här är minnet lite luddigt, minns att det blev allt svårare att slappna av under värkarna och att jag öppnade mig ganska snabbt. Började få upp hoppet och såg ljuset i tunnelns slut!

Problemet var bara att han inte kom ner i förlossningskanalen som han skulle. Jag blev mer och mer uppgiven, och barnmorskan likaså. Fick prova lite olika ställningar för att försöka få ner honom, men kunde inte stå ut med annat än att halvsitta i sängen. De ville att jag skulle kissa men det gick inte att slappna av mellan de täta värkarna, så tillslut tappade de mig på urin. Minns inte riktigt vad som hände här, mer än att jag skrek efter bedövning och epidural och snitt och ville bli sövd. Förlossningsläkaren kom då och försökte lägga en bäckenbottenbedövning som misslyckades, om något tog de bort de krystimpulserna jag faktiskt hade.

Någonstans här började jag gråta, kändes som att mina krafter var helt slut. Jag kunde bara inte stå ut med de sjukt starka, täta värkarna när jag visste att de inte gjorde någon nytta. Han var fortsatt högt upp trots att jag var helt öppen, och barnmorskan diskuterade med förlossningsläkaren vad de skulle göra. De förklarade att jag hade flera alternativ, och att det första var att jag skulle försöka krysta ner honom. Utan att lyssna på vilka de andra alternativen var gick jag med på det, ville bara att någonting skulle hända.

Följande timme (?) krystade jag alltså så fort jag fick en värk. Alla i rummet verkade uppriktigt imponerade över hur bra jag tryckte på, och jag fick nya krafter när de förklarade att krystandet visade goda resultat. Sakta sakta trycktes han alltså ner i förlossningskanalen, och till slut berättade barnmorskan att hon kunde se huvudet! Halleluja! Fortsatte trycka på, gjorde ordentligt ont när huvudet var halvvägs ute, men klockan 20.50 sade det bara “SPLOSCH” så åkte han ut. Jag fick upp honom på bröstet och där fick han ligga medan jag krystade ut moderkakan och de sydde mig. Var tokslut och väldigt uppriven, men glad att min lilla pojke kommit ut och att han var frisk.

Skulle kunna skriva ett lika långt inlägg om tiden efter förlossningen, och för min egen bearbetnings skull kanske jag gör det också, någonstans någon gång. Det känns iallafall bra att ha skrivit om förlossningen som jag upplevde som oerhört tuff, trots att jag hade en ängel till barnmorska och världens finaste karl som stöd. I efterhand känns det helt galet att jag varit med om detta, och jag är så stolt över mig själv. Fy fan vad jag är bra!

Lille Eskil föddes 20.50 den 9 maj 2017, vägde 3050 g och mätte 48 cm. Min ögonsten!