All denna oro
Någonting jag inte hade tänkt på innan vad hur orolig man faktiskt blir av att vara gravid - det är helt galet!
Första 12 veckorna vågade jag inte tro någonting alls, och var inställd på det värsta. "Du väntar barn, inte missfall!" lät väldigt tilltalande, men jag köpte det inte riktigt. På första ultraljudet i vecka 13 såg dock allt bra ut, och jag pustade ut. Låg risk för kromosomfel och en sprattlande liten krabat som såg ut som den skulle.
Bara ett par dagar senare kom oron tillbaka, eftersom jag av oklar anledning fick ont i sidan av magen. In på akuten, vänta flera timmar bara för att få det konstaterat - vi kan inte hitta några konstigheter och bebisen mår fint där inne. Puh. Smärtan och oron släppte morgonen därpå.
Sen kom blödningarna, och oron kom tillbaka med full kraft. Ringde mödravården som tyckte jag skulle träffa deras läkare som tyckte jag skulle till akuten som tyckte jag skulle till gynmottagning. Vid besöket hos läkaren konstaterades att allt såg finfint ut, och jag kunde än en gång slappna av.
Så nu sitter jag här och känner att jag måste sluta oroa mig så fruktansvärt mycket. För jag inser att det alltid kommer finnas saker att oroa sig för - fram till, under och efter förlossningen. Och resten av livet. Det finns saker som inte går att kontrollera, det är bara att acceptera. Så jag ska tagga ner och låta livet ha sin gång - inget blir bättre för jag går runt och är orolig konstant. Go with the flow osv.
Nu ska jag sova för tidigt jobb imorgon - nästa gång tänkte jag skriva om hur det gick till när jag upptäckte att jag var gravid. Gonatt!
